En pilgrimsvandring mellan Linköping och Vadstena

En torsdagsförmiddag i maj får jag skjuts in till centrala Linköping, i sig ingen märklig händelse. Strax utanför slottet och domkyrkan blir jag avsläppt och när jag hämtat min väska från bakluckan vinkar jag av sambon och går mot ingången till domkyrkan. Det skulle kunna vara i stort sett vilken dag som helst, men det är det inte. Det jag tar nu är i stället de allra första stegen på en mycket speciell vandring. En vandring som om fyra dagar ska ha tagit mig åtta mil till Östergötlands pilgrimsmål nummer ett, den Heliga Birgittas Vadstena. Välkommen att följa med på en personlig skildring av min pilgrimsvandring mellan Linköping och Vadstena i maj 2025.

Idén om en pilgrimsvandring är inte ny hos mig. Den har i själva verket funnits där länge men då rört en längre vandring. En vandring på 80 mil från de södra delarna i Frankrike till västra Spanien och Santiago de Compostela. En vandringsled som bland många kort och gott går under namnet Caminon. Men 80 mil och närmare en månad av vandring är långt och långt utanför vad som är möjligt just nu. Men tar man bort en nolla på 80 och skriver 8 mil på pappret och en fyra dagar lång vandring är det mer möjligt. Och det är just så lång som vandringen mellan Linköpings domkyrka och Klosterkyrkan i Vadstena är.

Leden är Birgittaleden, en pilgrimsled som går hela vägen från Söderköping egentligen, men eftersom jag själv utgår från Linköping och dessutom har fyra dagar att spela med väljer jag att göra som många andra, att korta ner den något. Så kommer det sig att jag en torsdag i maj får skjuts in till domkyrkan i Linköping för att starta min vandring.

Att förbereda sig för pilgrimsvandringen - eller inte?

Jag har inte gjort några större förberedelser och det är lite det som är grejen med detta. Jag har kollat upp rutterna på Naturkartan och bokat mina övernattningar men inte mycket mer än så. Jag har inte övat på att vandra långt i månader innan. Jag har inte köpt någon ny utrustning eller några nya kläder för vandringen. Jag har inte heller beställt hem något pilgrimspass att stämpla.

Möjligen är det det sistnämnda jag ångrar lite nu när jag står här mitt i den ståtliga katedralen i Linköping och blickar upp på det där krucifixet som mirakulöst överlevt århundraden och bränder och som självaste Den Heliga Birgitta har nedtecknat att hon i egen hög person har blickat upp på en gång i tiden på samma plats där jag nu står och gör de sista mentala förberedelserna för att börja min vandring. Om fyra dagar ska jag vandra in i hennes Vadstena, in i hennes kyrka som hon faktiskt aldrig fick se med egna ögon.

Att göra detta så enkelt som möjligt har varit viktigt för mig, att visa att det går utan förberedelser. Att vem som helst kan. Att man inte behöver ha utrustning för tusentals kronor, inte behöver vandra med liggunderlag och sova i tält eller på golvet i ett församlingshem (om man inte vill såklart) och att det fungerar att gå två mil om dagen om man i lugn takt sätter den ena foten före den andra och går även om du tidigare inte vandrat så långt.

Jag vet ju såklart inte om jag har rätt i allt det där när jag står där mitt i domkyrkan och andaktsfullt styr stegen mot utgången för att påbörja min vandring. Men jag hoppas innerligt det. Och att jag med min vandring kan inspirera fler att göra samma sak. För nu är det dags. Dags att gå.

Dag ett Linköping – Vreta kloster

Det finns alltså färdiga förslag till rutter på Naturkartan och jag väljer att följa dem. Här är dag ett den kortaste etappen och går från Linköpings domkyrka till Vreta klosters kyrka. Enligt appen ska det vara 14 kilometer men det ska visa sig när jag avslutar dagen att jag är uppe i 17,5.

Ut från Linköping kan man välja mellan två olika vägar. Den ena som går via Stångån och Kinda kanal och sedan vidare ut via Tornby, ett indrustriområde samt köpcentrum, i utkanten av Linköping, innan den kommer ut på cykelbanan mot Vreta kloster. Den andra vägen går istället via bostadsområdet Skäggetorp och ut mot Tift, först i stadsmiljö och sedan mest på grusväg, förbi Kaga kyrka innan den ansluter på samma cykelbana som den första leden. Jag väljer den sistnämnda sträckningen.

Det är märkligt att ta de första stegen och vandra ut genom domkyrkan upp emot Linköpings stadsbibliotek, här passerar jag några av Linköpings äldsta gårdar på Hunnebergsgatan och går vidare ut emot Skäggetorp. Det känns verkligt och overkligt på samma gång att jag går mitt i centrala Linköping och att det är denna väg som ska ta mig hela vägen till Vadstena. Såhär i början av min vandring gör tankarna kullerbyttor och åker berg- och dalbana i huvudet. Jag låter dem löpa fritt och tänker att de säkert lugnar ner sig snart. En timme in i vandringen lämnar jag sedan Skäggetorp bakom mig och vandrar ut på vad som mer kan ses som landsvägar med rapsfälten sprakande gula på båda sidor av vägen. Lite mer så som jag tänkt mig vandringen och också så som det ska komma att vara de kommande dagarna.

Min största utmaning denna första dag är blåsten. Solen skiner men det har bestämt sig för att blåsa i det närmaste storm. Det kan låta futtigt men när vinden viner så man knappt hör vad man tänker blir det till slut ganska övermäktigt. Jag passerar och går in på Tifts gravfält, ett gravfält jag inte kände till sedan tidigare men som enligt skyltarna ska vara Östergötlands största med sina 622 gravar. Östgötaslätten ger inget direkt skydd från blåsten men är å andra sidan oändligt vacker. Ganska snart kan jag se både Vreta klosters kyrka och Roxen i fjärran, målet för dagen som ännu är långt borta.

Lunchpausen dag ett tar jag på en liten avstickare från leden vid Kaga kyrka. Man passerar den inte men den är ändå ett av de stopp som omnämns under dagens etapp och väl värd en liten omväg. Kaga kyrka är uppförd på 1100-talet och större delarna av dagens kyrkobyggnad är från den tiden. Det är en av de äldsta och bäst bevarade kyrkorna från medeltiden i Östergötland. Efter en liten titt inne i den pittoreska och mycket vackra kyrkan slår jag mig ner i perfekt lä på en bänk som gjord för mig och min uppgift här, att fylla på med energi för att klara den återstående vandringen.

Det negativa med att känna till de delarna man vandrar är att man kan ha en uppfattning om hur långt det är kvar och när jag full av energi stänger igen väskan och påbörjar nästa etapp av dag ett har jag en känsla av att det inte är så långt. Jag har nog även gått på längdangivelsen i appen och har en uppfattning att det är runt 5 kilometer kvar, alltså en tredjedel av dagens sträcka vilket visar sig inte stämma. Men det är ju tack och lov inte förrän jag är framme jag vet det.

Efter Kaga kyrka går vandringen på slingriga landsvägar med delvis ganska skymd sikt, här gäller det att vara försiktig och ha koll på trafiken vilket inte är helt lätt när det är de vackraste av vyer jag passerar. En stund senare påbörjar jag den sista delen av vandringen på cykelbanan mot Vreta kloster där de två olika sträckningarna går ihop och jag ser Vreta klosters kyrka i slutet av vägen. Det är också här jag ser dagens första markeringar för både Birgittaleden och Östgötaleden. Inget problem för mig som både känner till trakten och kan följa kartan via Naturkartans app. Men för en som inte känner till omgivningarna blir den digitala kartan här ett måste.

Cykelbanan mot Vreta kloster är längre än vad blotta ögat förnimmer och med en svidande uppförsbacke mot slutet som kanske inte verkar så mycket vid första anblicken men som är precis vad en förstagångens pilgrimsvandrare inte behöver den första dagen. Tur då att målet är i sikte och när jag vandrar in på kyrkogården till Vreta kloster mojnar vinden och solen tittar fram som om den vill säga – Bra jobbat, Cornelia. Välkommen fram.

Här vid första dagens slutmål bör man stanna en stund. Gå en tur i kyrkan och se utställningarna med mer information om klostret, det som du numera kan besöka i ruinform utanför. Sveriges äldsta kloster där man till och med funnit resterna efter avloppssystem i trä. Jag slår mig ner en stund. Funderar på om Birgitta var här någon gång. Det känns inte helt orimligt. Sedan hänger jag på mig ryggsäcken igen och vandrar vidare en bit till. Mot dagens sovplats som ligger bara några hundra meter bort i det lilla samhället Berg, för de flesta kanske mest känt som Bergs slussar med sina 11 slussar i Göta kanal. Här ska jag övernatta i en av stugorna som tillhör vandrarhemmet.

Med närheten till Linköping har jag gett sambon i uppdrag att denna kväll komma med middagen. Annars hade det vid den tiden funnits lite olika alternativ på middag både i restauranger och på den lokala ICA-affären, men det känns fint att få dela den första dagens upplevelser med någon. En stund senare somnar jag ovaggad med ben som värker lite men som ändå känns pigga för att ha vandrat närmare två mil på cirka fyra och en halv timme.

Dag två Vreta kloster – Borensberg

Enligt Naturkartan är dagens etapp 22 km och går längs med Göta kanal hela vägen mellan Vreta kloster och det lilla samhället Borensberg. Denna del har jag faktiskt redan upplevt en gång men då från cykelsadeln och även här kan jag utan att gå händelserna i förväg säga att det kan vara negativt att tro sig ha koll på en sträcka.

Jag börjar morgonen med att promenera bort till den lilla Ica-butiken för att fylla upp med proviant för dagen. Mina ständiga följeslagare ska det visa sig kommer bli de små ostarna Baby bell, några nybakade frallor av olika slag, en drickyoghurt och lite proteinbars. Sedan är jag redo att ta mig an dagens 2,2 mil.

Det stämmer väl att dagens sträcka helt och fullt följer Göta kanal vilket är plant och fint men, ska jag märka, också ganska tufft då blåsten tilltagit sedan igår. Jag passerar mysiga små slussportar och slussvaktarstugor. Går över den första av två akvedukter på dagens sträcka. Blickar ut över de knallgula rapsfälten och anar Ljungs slott och Ljungs kyrka en bit bort bakom trädtopparna. Visste du att Axel von Fersen d.ä. och d.y. båda ligger begravda här?

Men det blåser småspik och när jag en bra bit in i vandringen inser att jag har två tredjedelar kvar vill jag gråta. Jag slår mig ner vid Sjöbacka bro för att äta min lunch och förevigar i en liten film hur det känns. Håret står rakt ut i vinden när jag gör vad jag kan för att höras in i kameran. Det ska visa sig i efterhand att detta är vandringens absolut jobbigaste del och när jag reser mig upp för att gå och ser skyltarna som visar hur långt det är kvar blir jag smärtsamt uppmärksammad på att nästan halva dagens vandring fortfarande återstår.

Det fanns absolut stunder under vandringen mellan Berg och Borensberg då jag ville ge upp. Det var blåsten som var fruktansvärd och som jag har en helt ny erfarenhet av efter denna vandring. Det var sträckan som jag kände väl och underskattade efter att ha tagit mig an den på cykel förra sommaren. Och det var benen som värkte så jag trodde att de inte skulle kunna gå en meter till. Och allt sammantaget fick mig flera gånger att tänka att jag kunde ge upp. Och framför allt att ifrågasätta att även om jag inte gav upp, hur skulle jag kunna vandra lika långt inte bara en utan två dagar till.

När jag sex timmar efter att jag tagit dagens första vandringssteg vandrade in i lilla mysiga Borensberg var jag lika överlycklig som dödstrött. Här skulle jag checka in på härliga Hotell Vik som ligger alldeles i närheten av både kanalen och Motala ström. Men innan det skulle jag avnjuta en gelato hos Camarda Delikatesser, den lilla butiken med italienska godsaker som ligger precis rakt över gatan från Hotell Vik. Och som om det inte var nog är Helena som är en av makarna Camarda också van vandringsledare som lett flera grupper på pilgrimsvandring hemma på den italienska ön Sicilien.

Med lite gelato i struten fick jag tips på hur mina nu väldigt ömmande ben skulle tas om hand. En iskall dusch från knäna och neråt och därefter högläge så skulle de vara så gott som nya och redo för ännu en dag. Jag tackade för tipset och vandrade rakt över gatan till Hotell Vik där jag blivit uppgraderad till sviten med en alldeles magisk utsikt över strömmen och det lilla samhället.

Målet med min vandring var ju att göra den med lite guldkant. Att inte vandra med stormkök, tält och liggunderlag och campa eller sova på hårda golv eller vindskydd. Men att bli uppgraderad till sviten var en oväntad men härligt välkommen lyx jag inte hade planerat och jag njöt till fullo. En dusch, lite fräscha kläder med det enda ombytet som fick plats i väskan och lite högläge för benen senare var jag redo för en mysig middag i hotellrestaurangen där jag även unnade mig en vandringsöl, precis som jag läst att det gör på caminon. Men då ofta ett glas rött.

Om jag under dagen hade tvivlat på att jag skulle gå vidare var jag vid detta laget helt bestämd att det skulle ske. Jag visste inte vad som väntade mig, det kunde bli både enklare och svårare men jag var redo och beredd att ta reda på det. Visst var benen lite stumma men hjärtat fullt av något som jag inte riktigt kunde förklara.

Dag tre Borensberg – Motala

Tanken var egentligen att min sambo skulle komma och ansluta till vandringen de sista två dagarna. Dels för att jag nu skulle bege mig ut på vägar jag inte alls var lika bekant med som de två första sträckorna, dels för att jag nog tänkte att det kunde vara trevligt med lite sällskap. Och här får ni missförstå mig rätt när jag säger att det inte behövdes alls, sällskap alltså.

Det kom sig så att sambon blev lite sjuk precis lagom till min vandring och jag gick på egen hand hela vägen. Och så här i efterhand var det helt rätt. Att vandra ensam är verkligen något jag rekommenderar. Det är något magiskt med att ensam låta tankarna vandra och det var precis det jag gjorde när jag denna tredje morgon skulle ta mig an den enligt Naturkartan 19 km långa vandringen med flera härliga stopp på vägen.

Och denna morgon upplevde jag något magiskt som också är en känsla som följer mig även nu efter vandringen. Det är en mycket speciell längtan efter att få snöra på sig skorna och börja gå. Det är en känsla som är svår att förklara men så stark. Efter en mycket god frukost på Hotell Vik och en liten runda för att införskaffa proviant på den lokala matvaruaffären började jag så dagens vandring. Det utlovades regn och vinden hade mojnat.

Vandringen mellan Borensberg och Motala går söder om sjön Boren och passerar ett par väldigt speciella Birgitta-platser. Här har man också möjlighet att välja ett par olika sträckningar av leden och några som blir ordentligt mycket längre än de 19 kilometerna. Men mer om det lite senare. För första gången denna vandring kom jag här ut på relativt väl trafikerade 70-vägar och det gällde att vara försiktig när bilisterna valde att inte vara riktigt så tillmötesgående med vandrare som man kanske hade önskat. Leden är väl markerad här och inga som helst problem att hitta även om jag valde att vara en flitig användare av den digitala kartan.

Ungefär halvvägs in på dagens vandring närmade jag mig det jag utsett till dagens lunchstopp nämligen Ekebyborna kyrka. Tyvärr är kyrkan stängd just nu p. g. a. fuktproblem men det var ändå en väldigt fin plats att stanna till och äta dagens matsäck på. Här har vi ännu en plats med stark Birgitta-anknytning då det var hennes kyrka under åren då hon bodde alldeles här i närheten tillsammans med sin man Ulf och alla deras barn. En plats vi kommer till lite senare på dagens vandring. Här i Ekebyborna kan man också välja att göra en två kilometer lång avstickare för att besöka den Gamla Prästgården och även få möjlighet till ett dopp där den ligger vid Borens södra strand men denna gång valde jag att fortsätta. I stället satt jag ner en stund här vid Ekebyborna kyrka och kände in känslan av att jag troligen var på en plats där Birgitta varit många gånger.

Oavsett vad man tror på och även om jag personligen inte gjorde denna pilgrimsvandring av religiösa skäl så går det inte att komma undan att denna Birgitta gjort ett stort avtryck. Kanske ännu mer i världen än här hemma. Vill du läsa mer om Den Heliga Birgitta och platserna som förknippas med henne här i Östergötland kan jag varmt rekommendera artikeln I Heliga Birgittas fotspår.

Här i Ekeby finns också ett gravfält, men denna gång valde jag faktiskt att passera utan att gå in som vid Tift. Idag hade jag ett mål vid vandringens slut som jag inte ville missa.

Bara en kort bit från mitt lunchstopp kunde jag sedan välja mellan två olika vägar, den ena skulle göra dagens vandring 9 kilometer längre och landa på närmare 3 mil. Hade jag valt den sträckan hade jag å andra sidan passerat den där platsen där Birgitta levde och verkade under många år här i Östergötland. Platsen vid Ulvåsa som numera kallas Birgittas udde och där man kan hitta ruinerna efter det i det närmaste palats de bodde i. Men eftersom jag varit där förr och eftersom jag trots att benen var relativt pigga kände att det nog var smart att jag nöjde mig med två mil, valde jag den andra sträckan, eller som det stog på skyltarna, genvägen. Ingenting på denna vandring skulle jag förvisso säga känns som en genväg. Men vem är jag att säga det.

Efter valet av den så kallade genvägen började jag så sakta närma mig Motala, här valde jag sträckningen längs med Boren och kunde se Motala på långt håll en lång stund. Sista biten går genom Sjöbo-Knäppans naturreservat med flera möjligheter till bad. Något som inte var helt aktuellt just idag när regnet hade börjat falla någon gång runt lunch och blåsten också valt att tillta ju längre dagen gick. Och som nämnt tidigare, jag hade ett mål jag inte ville missa.

Väl ute ur naturreservatet vandrade jag förbi Borenshults sluss med Göta kanals brantaste slusstrappa och vips var jag återigen på gångvägen intill kanalbanken, men bara någon kilometer denna gång, innan jag nådde dagens slutmål. Målet för dagen låg lite före det som markerar etappens slut i Naturkartans app. Men här hade jag valt att checka in på Mallbodens vandrarhem & café alldeles intill både kanalen och Lokverkstan som är belägen i de gamla maskinhallarna från Motala verkstad.

Mallboden är framför allt känt för sina fantastiska våffelkreationer men här finns också ett supermysigt vandrarhem. Både våffelcaféet och vandrarhemmet är beläget i de gamla arbetarlängorna från tidigt 1800-tal där de som byggde kanalen bodde. Alla de sex olika lägenheterna har fullt utrustat kök och är unikt inredda samt supermysiga. Toalett finns i korridoren och flera toaletter och superfräscha duschar finns i det intilliggande helt nybyggda servicehuset. Men innan den kalla duschen av benen och högläget hann jag med en våffla innan stängning. Det jag planerat för och haft i sikte under hela dagens vandring.

En våffla senare, en dusch och lite mat under kvällen kunde jag inte riktigt tro att jag dagen därpå skulle vandra de allra sista milen på min långa vandring. Målet var i sikte. Och lyckan över det var lika stor som sorgen över att vandringen snart skulle vara över.

Dag fyra Motala – Vadstena

Jag skulle ljuga om jag sa att det inte var med stela ben jag staplade in på Mallboden dagen innan efter fem timmars vandring. Men lika stela ben som jag hade då, lika lätt hoppade jag in i caféet strax innan åtta min sista vandringsdag. Jag hade blivit lovad att få köpa med mig en smörgås och kaffe innan jag startade dagens vandring trots att de egentligen inte hade öppnat för dagen.

Det var nästan lite högtidligt att stoppa ner provianten jag handlat på affären dagen innan i väskan, grabba kaffemuggen och börja sista dagens vandring. 18 kilometer enligt Naturkartans app, men jag visste att det skulle vara längre då jag alltså inte övernattat i slutet av gårdagens etapp och hade en liten bit kvar av den. Här i Motala sammanstrålar Katarinaleden och Birgittaleden. Katarina var Birgittas dotter som hela tiden jobbade nära sin mor i guds tjänst. Den sista gemensamma etappen går här mellan Motala och Vadstena. En symbolisk påminnelse om mor och dotters pilgrimsvandringar tillsammans genom Europa på 1300-talet. Och en ganska svindlande tanke vilka strapatser de gav sig ut på i en helt annan tid.

Att starta vid åtta på morgonen var också här ett väldigt medvetet val. Även denna dag hade jag nämligen mål i sikte när jag kom fram. Förutom det stora målet att nå Klosterkyrkan väntade ytterligare ett välförtjänt mål strax efter.

Så var jag då åter på plats intill kanalen för att gå någon kilometer längs kanalbanken. Här passerar vi byggherren Baltzar von Platens grav innan vi når Motala hamn och ser Vättern för första men inte sista gången denna dag. Jag lämnar Motala bakom mig och går genom Naturreservat och mysiga friluftsområden innan jag passerar en golfbana och sedan kommer ut på vad som i det närmaste är motorväg.

Ska jag utse en dag med den mest varierade vandringen så är det denna dag. För när jag passerat den där golfbanan kommer jag bokstavligt talat ut på en bro som passerar tvåfilig motortrafikled. Här skulle jag också passa på att föreviga detta samt det faktum att jag på en skylt hittade en angivelse om att avståndet till Vadstena nu var 15 kilometer. Något som togs emot med mycket större ro än dag två när jag ville börja gråta av varje avståndsskylt. Men i stället för att lite graciöst filma en liten snutt lyckades jag snubbla på en något högre asfaltkant och blodvite blev resultatet. Byxorna gick sönder och telefonen flög all världens väg. Tack och lov utan att gå sönder.

Man kan tycka att telefonen i sammanhanget var oviktig men då ska man komma ihåg att jag faktiskt använde den för att dokumentera vandringen. Dels för denna artikel, dels i lite mer realtid på Visit Östergötlands sociala medier, det finns en sparad höjdpunkt på Instagram om du vill kika. Vilket snöpligt slut det hade kunna bli.

Nu vandrade jag istället lite tilltufsad vidare över motortrafikleden och vidare mot en av de bästa sträckorna på hela leden. Bland gårdar och hagar. Förbi rapsfält över grusvägar. På vägar som inte är vägar. Som jag aldrig hade kommit på om jag inte vandrat denna led. Och nu kommer solen och värmer för allra första gången på min vandring. Klockan har precis slagit tolv och jag har gått mer än hälften av dagens etapp när jag slår mig ner för den sista lunchen. Jag stannar till vid fantastiskt fina Hagebyhöga kyrka. Och det jag möts av här har jag visualiserat långt innan jag tog de första stegen.

Här ser jag nämligen för allra första gången resans slutmål. Här från kyrkans port kan jag blicka ut över slätten, Vättern och Klosterkyrkans torn. En väldigt speciell känsla även om det fortfarande återstår en bra bit. Dagens etapp är enligt Naturkartan 18 kilometer och här vid Hagebyhöga återstår 7 av dem.

Enligt sägnen sägs det att pilgrimer härifrån av vördnad till pilgrimsmålet gått den sista biten barfota. Jag har ju sagt det förr och jag säger det igen, detta är ingen ”hardcore” pilgrimsvandring och jag går inte heller barfota den sista biten. Men något jag gör den sista biten är att njuta. Hela vägen med några få undantag ser jag Klosterkyrkan och när jag närmar mig ännu mer ser jag även tornet på Vadstena slott. Jag unnar mig att njuta till fullo av att veta att jag snart är framme och att jag faktiskt klarade det. Att jag gått åtta mil på fyra dagar. Att jag befunnit mig på och sett platser jag aldrig någonsin hade kommit till om jag inte hade just gått. Men jag njuter också av en stark längtan att göra det igen.

De där 18 kilometerna blir till slut 20,6 och klockan 13:43 nästan sex timmar efter starten vandrar jag genom den gamla klostermuren och ser kyrkan. Men jag ser också den vägvisare som är placerad precis utanför kyrkans port som visar avståndet till flera av världens viktigaste pilgrimsmål. Betlehem, Santiago de Compostela och Trondheim för att nämna några. Och kanske hade man trott att man åtta mil och fyra dagar senare aldrig någonsin skulle vilja sätta foten i ett par vandringskängor igen. Kanske inte ens se dem. Men känslan är den motsatta och tankarna om att kanske en dag kunna gå mellan Vadstena och Trondheim närvarande. Men innan dess finns det flera fina sträckningar med Vadstena som mål att vandra.

Väl framme vid kyrkan gör jag som så många andra gjort före mig. Sätter fingrarna i de fyra hålen på kyrkans fasad för att visa att jag är framme. Jag går in till skrinet som sägs innehålla relikerna efter Den Heliga Birgitta och reflekterar. Jag sätter mig i en bänk och låter känslorna och tankarna ta över. Vad känner jag först och främst. Jo – Jag klarade det. Det är möjligt. Det är den allra starkaste känslan och den bär jag med mig när jag skriver detta drygt ett halvår senare.

Som avslutning på vandringen checkar jag sedan in på Klosterhotellet i den del som en gång i tiden var nunnornas del och innan middag besöker vi hotellets spa. Det är välbehövligt att sjunka ner i de varma baden som ett tack till fötterna och benen som tagit mig hit. Morgonen därpå avnjuter vi en fantastisk frukost i hotellets matsal som är belägen i en del av det gamla klostret som också var kungsgården här i Vadstena.

Kungsgården där vi vet att Den Heliga Birgitta spenderat mycket tid som rådgivare till Drottning Blanka. En liten del av mig skulle göra allt jag kan för att kunna göra en kort tidsresa tillbaka och få kika in några minuter i den värld som hon levde i där i början av 1300-talet. Tänk om hon visste då att så många, och även jag, skulle vandra i hennes fotspår till en plats som fortfarande andas Birgitta 700 år senare.