Östergötland måste upplevas Tåkern

Tåkern måste upplevas

De flesta som känner mig vet att mina idoler är piloter och katter. Piloter, för deras synskärpa – och katter för deras tålmodighet. Jag har skaffat en katt, som jag inte kommer något vidare överens med, men det spelar inte så stor roll. Katten får mat och uppehälle av mig och jag får studera dess tålamod på nära håll och daglig basis. En win-win-situation utan bonus, helt enkelt.

De flesta som känner mig vet också att jag inte skyr några medel för att få ett kryss i fågelboken. Jag skulle kunna rabbla upp en lång rad tillfällen då jag brutit mot den sociala kutymen, för att rusa iväg och försöka fånga ett rart objekt i min kikare. Jag känner liksom av de kosmiska vibrationer som sätts i svängning då ett ovanligt objekt slagit läger på en viss plats. Så även denna gång. 

Igår vaknade jag i gryningen, med ett ryck. Min kropp skälvde och jag kastade mig ur sängen och rev åt mig den färdigpackade ryggsäck som alltid står vid min säng. Varje fiber i min kropp skrek och sjöng att det var dags. Den heliga graalen var på väg mot Tåkern; den svartpannade törnskatan.

"Börjar jag tappa stinget eller vill jag låta den vara en hägring och dröm, som gör att jag gång på gång behöver besöka Tåkern och uppleva allt annat som platsen erbjuder?"

-Åke från Närke

Till historien hör att den svartpannade törnskatan är en något problematisk krabat för mig. 2005 siktades den vid Tåkern – av ingen mindre än min nemesis och fågelskådarkonkurrent. Jag hade drabbats av punktering strax invid Motala Motormuseum – och tvingades inse att loppet var förlorat, medan min konkurrent fick njuta ära och berömmelse i kretsarna. Jag har ännu inte repat mig från detta nederlag. Men denna gång skulle rättvisa skipas!

Jag lämnade mitt Närke bakom mig och styrde mot det fagra Östergötland. När jag passerade Motala hytte jag med näven åt mina minnen, i Vadstena tog jag en paus för att få andas lite slottsluft och i Borghamn besökte jag den gamla kyrkogården där en minnessten rests över en hund – och försjönk en stund i kontemplation.

När jag ankom vid Tåkern inledde jag min spaning från de fågeltorn som finns vid naturum. Visst, det är en anläggning för de som kanske inte riktigt är lika hårdnackade skådare som jag själv – men tornen fyller sitt syfte.

Vid Hovs besöksområde svepte ett myller av sädgäss iväg för att hitta något närliggande fält att beta på. Vid Svälinge tvingades jag väsa åt en bäver som, medelst sin svans, rubbade vattenytan där ett sångsvanspar gled förbi i sakta mak. Här såg jag även rödbenan, en personlig favorit. Och vid Väversunda fick jag uppleva den magnifika sumphönan, lyssna till kärrsångaren och möta ett hundratal enkelbeckasiner.

Men ingen svartpannad törnskata. Hade min biologiska fågelradar förlett mig? Börjar jag tappa stinget? Eller handlar det helt enkelt om att jag använder den svartpannade lilla illbattingen som en anledning att komma hit till Tåkern, gång efter gång – och njuta av platsen, snarare än den eventuella prestationen?

Vill jag ens se den rara törnskatan – eller vill jag låta den vara en hägring och dröm, som gör att jag gång på gång behöver besöka Tåkern och uppleva allt annat som platsen erbjuder?

 

Se alla Åkes restips här!

 

Vill du ha mer inspiration? Kanske är du intresserad av: