Humanisten Viveka Adelswärd- om livet, böckerna och husen

Ingen intervju är den andra lik, men förberedelserna är ungefär desamma. Man etablerar en första kontakt, där man på ett avslappnat sätt presenterar sig och föreslår ett ungefärligt upplägg för samtal och fotografering. I regel skvallrar redan det första telefonsamtalet, sms:et eller mailet om hur fortsättningen kommer att bli.

Chefredaktörens brief inför intervjun med Viveka Adelswärd låter som en dröm: hon tillhör en fortfarande i allra högsta grad aktiv adlig släkt som huserat i Åtvidaberg sedan 1770, hon är författare och professor i samtalsforskning.

Eller vänta nu. Ur minnet poppar en av våra första reportageresor värd att minnas. Ett allt annat än förutsägbart besök hos den excentriske greven Magnus Stenbock på Herrborum herrgård. Viveka Adelswärd ger dock intrycket av att inte hålla fullt lika hårt på titlar, etikett och dresskoder– det tog mig tre försök innan jag lyckades avtala en tid med Stenbock utan att begå det ödesdigra misstaget att du:a honom. Men kombinationen friherrinna och professor i kommunikation gör onekligen att man gör bäst i att inte fuska med förberedelserna.

Klockan är strax efter två när jag rullar in på den grusbelagda gårdsplanen vid Slefringe gård. Viveka Adelswärd har fått bistå med vägbeskrivning den sista vägen efter att damen i GPS:en lämnat mig på en järnvägsövergång någonstans mellan Mormorsgruvan och Åtvidaberg. Viveka möter upp med ett leende, iförd grå tröja med vita prickar, grå jacka, grå byxor och ett par rosa skor med stora rosetter. Docenten avslöjar mig omedelbart.


– Jag fick dem av mina svärdöttrar! Vi kom nyligen hem från Italien, och de köpte dem åt mig på en marknad där, säger hon och skrattar.


Isen är bruten innan jag ens hunnit ta väskan ur min fullproppade, rostanlupna Volvo 940. Luften är frisk och eftermiddagssolen dränker det ny­tjärade ektaket och den apelsingula träfasaden i ett milt ljus. Viveka visar mig runt i det gamla officershemmet, tillbyggt och renoverat för Adolf Adelswärds räkning – Vivekas man Johans farfars bror. Hon berättar kort om husets historia, om ursprungsuppförandet, förfallet, renoveringen och tillbyggnaden, inflytten, utflytten och flytten tillbaka för henne och maken Johan.


PÅ KÖKSBORDET är det dukat för två. På ena sidan står ett fat med en prydligt anredd äggsmörgås med inlagd sill, och på båda sidor en assiett med en nygräddad sockerbulle. Köket är modernt skandinaviskt i ljusa färger.


– Slå dig ner. Kaffe eller te?


Gästfriheten är det inget fel på, eller kommunikationsförmågan. Viveka Adelswärd talar mycket, och gärna, och har en hel del att säga och berätta. Förutom det direkta mötet, som verkar ligga henne varmast om hjärtat, har hon skrivit ett tiotal böcker, de flesta med olika angreppsvinklar på ämnet kommunikation. Den allra första, Prat, skratt, skvaller och gräl och annat vi gör när vi samtalar, från 1991, inleds så här: ”Vi föds att kommunicera. Människan är en social varelse och därför söker hon dels andras förståelse, dels förståelse av sig själv genom att tala med andra. Ett samtal är ett möte med en annan människa.”
Viveka växte upp i en femma på Gärdet i Stockholm, som ensamt barn. Hon hade börjat studera engelska och litteratur vid universitetet när livet tog en ny vändning i form av mötet med Johan Adelswärd.


– Vi blev blixtförälskade och sågs väldigt intensivt den första tiden, sedan åkte jag på stipendium till Amerika i ett år. Vi skrev till varandra och upptäckte att det nog var vi trots allt, så när jag kom hem förlovade vi oss i hemlighet.


Två år efter hemkomsten, när Viveka var 21 år, flyttade hon och Johan från Stockholm till Åtvidaberg och Slefringe gård. Johan skulle så småningom ta över Baroniet Adelswärd, som då var fideikommiss, på 22 000 hektar med jordbruk, såg och egen byggavdelning, bland annat.


– Vi fick tre barn i snabb följd, så när jag var 26 år var jag trebarnsmamma, men jag fortsatte studera under tiden och tog en fil kand i engelska och litteraturhistoria vid Stockholms universitet och läste sedan nordiska språk vid högskolan i Linköping. Hon började undervisa vid högstadiet i Åtvidaberg, men fick inte vara kvar på grund av att hon saknade pedagogisk utbildning. I stället blev hon kvar på Linköpings högskola.
– Jag har alltid älskat att läsa och efter att Linköping blivit universitet 1975 instiftades tvärvetenskapliga forskarutbildningar på den filosofiska fakulteten, och jag kom in på det tema som skulle forska på mänsklig kommunikation, Tema K. Jag doktorerade och blev kvar, blev docent och så småningom professor, så jag har en akademisk linje som är knuten helt och hållet till Linköping. Det var otroligt roliga år.


Viveka skrev en avhandling som hette Styles of Success och handlade om mönster i anställningsintervjuer och sysslade sedan mycket med kommunikation där samtalet används som verktyg: lärare–elev, läkare–patient etcetera, och i hennes forskningsprojekt om moral tog hon sig bland annat an älgjakten, som blev boken Historien om älgen, som innehåller 70 personers berättelser om minnet av hur de sköt sin första älg.

Art is one of Viveka Adelswärds big interests. This wonderful sculpture is a favorite.

SAMMANLAGT har det blivit ett tiotal böcker, de flesta på ämnet kommunikation. Men för drygt två år sedan kom hon ut med den kritikerrosade boken Alltför adlig, alltför rik, alltför lättjefull, om släktens enfant terrible, Jaques d’Adelsward Fersen.

– Jag hittade brev mellan Johans farfars bror, Adolf, som var svensk militärattaché i Paris när skandalen med Jaques von Fersen briserade. Han blev anklagad för att ha anordnat fester med sexuella förtecken med minderåriga. Jag har inte mörkat eller förskönat, utan jag talar om att han blev dömd, och att han 43 år gammal la fem gram kokain i sitt champagneglas och tog livet av sig. Det som är fascinerande är att det än i dag är färska blommor på hans grav vid hans hus på Capri.

Men det blir inga fler böcker om Adelswärdarna. Däremot en där deras mest signifikanta hus figurerar och utgör själva fundamentet. För det var familjen Adelswärds hus i Åtvidaberg som fick Viveka att reflektera över hur hus påverkar oss på olika sätt.

– Slefringe älskade jag från första stund. Det är verkligen ett hus som tar emot en med öppna armar, men Adelsnäs, det huset har jag visserligen älskat, men också kämpat med, kommunicerat med, känt mig pressad av, känt mig upplyft av. Jag har verkligen tänkt mycket på hur mycket det har påverkat mig. Det har talat till mig. Jag har liksom nästan känt hur det sagt: ”Vad är det med dig? Här står jag och är beredd på att ta emot en massa människor. Varför gör du ingenting?” Haha!

Vi knallar en trappa ner till det stora poolrummet i Slefringe. Utsikten mot Bysjön är svårslagen, liksom konsten som hänger på väggarna och står parkerade vid sidan av den cirkelformade poolen. Viveka öppnar skjutdörren och plötsligt befinner vi oss mitt i naturen. Vi fortsätter ner mot bryggan, tar vänster över gräset, runt häcken, och till husets baksida. Den typiskt svenska arkitekturen står i bjärt kontrast till poolhusets gräsbeklädda tak med sina futuristiska glaskupoler som överdimensionerade transparenta tabletter. Det har blivit dags att åka på husesyn. En ringlande väg genom Åtvidabergs golfbana, tar oss till Trädgårdshotellet.

– Vad jag tycker är intressant är hus som förändras och får helt nya funktioner. Det gamla Adelsnäs, det vill säga det här huset, flyttade Theodor Adelswärd, för han ville bygga nytt, och då drogs stommen rakt över isen till det som skulle bli Adelsnäs trädgårdsskola. Mellan 1900 och 1940 var det här den bästa trädgårdsskolan i Sverige, säger hon och nickar mot den blekgula träbyggnaden.

– Sedan lades skolan ner på 40-talet, och då hade min svärfar just börjat spela golf, så då bestämdes det att planteringarna skulle göras om till golfbana, och skolan bli golfhotell.

Nästa stopp är Villan, som ligger bara en utspark från Kopparvallen alldeles vid vattnet. Mellan trädens bladverk skymtar Adelsnäs på andra sidan sjön.

– Det var Theodor Adelswärd som byggde Villan och lät sin vän arkitekten Isak Gustaf Claesson rita den. Här bodde han tillsammans med sin hustru Louise och här fick de sina sex barn medan de byggde Adelsnäs. När man står här framför detta fantastiskt vackra hus, som i dag är ett litet hotell, undrar man varför i hela världen de byggde Adelsnäs? En av våra söner var faktiskt här och tittade på det när det var till salu för några år sedan. Han sa att det var en dröm han haft att köpa tillbaka Villan, men han kände att det var för mycket som behövde göras.

Sista stoppet är vår lilla utflykts grand finale: det legendomsusade Adelsnäs. Vi svänger in i slottsparken, som känns som ett enda stort andningshål med väldiga träd, vidsträckta gräsmattor, små vattenfyllda dammar och såklart det mäktiga Adelsnäs, i nationalromantisk stil, men också med viss likhet med slott från barocken. Trots sin storlek smälter det in fint i omgivningen. Viveka vet att ingen i familjen är hemma och har ingen lust att klampa in, så vi traskar ner till det vackert patinerade orangeriet. Ännu en fantastisk byggnad, med en unik, tilltalande, personlig karaktär, precis som de andra.

– Kapitlen i den bok jag just fått färdig och tror ska heta Husens röster handlar om lite olika aspekter, ett om husets ljud och dofter, ett om det talande huset, där jag citerat en dikt av den enastående östgötske poeten Bruno K. Öijer, och ett om hur kvinnor kan förhålla sig till hus. Här i Östergötland

har jag förutom släkten Adelswärds hus även skrivit om Verner von Heidenstams Övralid, Ellen Keys Strand och Prins Eugens Örgården.

Man kan nästan höra dem sjunga.

Text och foto: Albin Wiberg