Östergötland måste upplevas Alvastra

Alvastra måste upplevas

Jag är en oerhört professionell person. Jag är driven och har mycket goda ledaregenskaper. Jag kan se helhetsbilden och placera individen på rätt plats i den. Eller utanför den, om det krävs. Jag kan både coacha och delegera. Jag är både rolig och ärlig. Jag kan till och med säga att jag brinner för mitt jobb, som får folk att tro på mig när jag säger det.

 

Men allt det där kommer ändå inte helt naturligt. Jag måste vara på min vakt och framhäva vissa delar av min person, samtidigt som jag undertrycker andra. Framförallt det sistnämnda.

 

Sådant tänker jag på när jag susar genom landskapet på min Stålhäst. Varje år, samma tid, tar jag – utan att nämna detta med ett ord för någon – tåget till Linköping, där jag har min cykel stående i en gammal bekants garage.

 

Sedan glider jag genom Östergötland. Eller glider och glider. Jag racear genom landskapet, på ett sätt som får den mest förhärdade vägmarodör att köra åt sidan. Jag brukar försöka timea något lopp på Mantorp Park, mest för att hämta inspiration till den fortsatta färden. Och sedan drar jag vidare, förbi Mjölby där jag kollar in någon loppis. I Ödeshög stannar jag till vid chokladfabriken och köper en rejäl laddning, som jag trycker i mig på plats. Because why not? Jag är så orimligt trött på att kvinnor som äter choklad alltid ska vara milda och ljuva. Herregud, vi snackar ju om ett kraftfullt afrodisiakum här!

"Jag är en krigare. En hjältinna. En sköldmö. En klostrets väktare, med rustning och svärd. Kanske den Heliga Birgittas livvakt och förtrogna?"

-Ingrid, HR-chef

Nåväl, vid det här laget anar jag målet för min färd: Alvastra klosterruin. För här kan jag ventilera allt det som jag hållit inom mig. Här bland de övervuxna stenarna som franska munkar och lokala bönder slet, släpade och staplade på varandra kan jag släppa fram det som jag hållit inom mig under hela året.

 

För jag är född i fel tid, givet min personlighet. Nog för att jag är bra där jag är, både som yrkesperson och medmänniska – så är jag i själva verket ämnad för något annat.

 

Jag är i själva verket ingen HR Manager på ett medelstort läkemedelsbolag. Jag är en krigare. En hjältinna. En sköldmö. En klostrets väktare, med rustning och svärd. Kanske den Heliga Birgittas livvakt och förtrogna.

 

Jag stryker runt murarna och hoppar mellan stenblock – redo för attack. Jag spejar ut över omgivningen, med fullt fokus på annalkande fara. Alltid redo att förgöra fiender med mitt svärd. Jag känner vinden blåsa genom håret, precis på samma sätt som mina anmödrar en gång måste ha gjort – med fötterna stadigt förankrade på samma mark som de en gång stod på.

 

Och plötsligt kan jag återvända till min professionella tillvaro, med helhetsperspektiv och hela baletten. Lugn och fin, med krigarsjälen i behåll – men återhållen inom mig. Ärligt talat – jag rekommenderar ALLA att hitta sin inre krigare. Och släppa ut den på grönbete, någon gång varje år. Kanske vid Alvastra? Men obs – inte vecka 32, för då är jag där.

Se alla Ingrids restips här!

Vill du ha mer inspiration? Kanske är du intresserad av: