Hoppa till innehållet
Hoppa till sidfoten

Spökresan i Östergötland, när klockan slagit tolv...

Vi testar vår förmåga på två av Östergötlands spöksäkraste slott. Blodfläckar som inte går att skrubba bort, jämranden om natten och oförklarliga händelser. Vi åkte till Löfstad slott och Husby säteri för att träffa traktens spöken.

Dagen innan vi ska ge oss ut på vårt livs första spökresa får vi rapport från högre ort om att en rysk besökare bara några dagar tidigare blivit så skärrad i samband med en spökvandring på Löfstad slott att han på kvällen vägrat att sova i sitt tilldelade rum på ett annat slott i trakten. Men nu är det ju inte alla som tror på spöken, eller ”har förmågan”, som det heter i spökkretsar.

Den färska renässansen för spöken och närbesläktade övernaturliga fenomen har fått rejäl draghjälp av och är i viss mån sprungen ur populära tv-program som Det okända, Hemsökta hus och Andar, finns dom? I det förstnämnda får vi följa – ömsom viskande på huk ömsom dramatiskt skärrade med i mörker uppspärrade ögon – programledaren Caroline Giertz till gods och gårdar och helt vanliga hyreslägenheter i jakten på svar på varför en stängd dörr plötsligt står på glänt, en porslinskatt vridit sig ett halvt varv eller huruvida grannens gnisslande grind i själva verket är en avlägsen släkting som jämrar sig över någon gammal oförrätt.

Med i bilden finns också i princip undantagslöst ett så kallat medium. En brygga mellan det vi känner som verklighet och andevärlden eller det övernaturliga. Det knepiga är att man sällan lyckas vaska fram några bärande bevis. Inga fysiska handpåläggningar, inga skarpa bilder eller intima samtal med spöken som tröttnat på att dra omkring och vill komma ut för att få berätta sin historia. Åtminstone är det så många av oss otroende resonerar. De troende däremot, i synnerhet de som har gåvan, har tillgång till ett helt parallellt universum! Ingen skulle önska mer än jag att få tillgång till det. Därför var det med en förhoppning om upplysning och att komma därifrån med otvetydiga bildbevis som vi valde ut två av landets, och Östergötlands, mest spöksäkra säten och begav oss åstad.

– Tror du på spöken, frågar min chaufför, tillika fotograf, när vi svänger av från E4:an i riktning mot Löfstad slott. Han gör det utan spår av ironi.

– Nej, svarar jag. För jag har svårt att tro på något jag aldrig träffat på, känt eller sett hållbara bevis på existerar. Gör du?

Jag väntar en stund men det kommer inget svar. Kanske hörde han inte. Han har förvisso fullt normala kompisar som påstår sig ha kontakt med andevärlden och ser både tomtar och troll. Kanske känner han energier. Jag bryr mig inte om att upprepa frågan.

För vissa är det ett känsligt ämne det här med spöken. Historierna är många och av olika kvalitet och trovärdighet, men det vore ju ändå en aning märkligt om alla var påhittade. Gör man en sökning på Google får man 27 300 stycken träffar på ”spökslott” och hisnande 61 700 000 stycken på ”paranormal”. Rätt omständigheter kan få även den mest bergfaste skeptikern att tvivla, som vi ska få erfara lite längre fram.

Löfstad slott ligger beläget på en höjd, så redan när man kommer rullandes på vägen nedanför tvingas man liksom till en underdåning bugning för att få en skymt av slottet genom bilens vindruta. Vad vi inte vet då är att vi befinner oss i en spökkorsning. Till vänster om oss ligger Lövstadsjön där en av slottets tjänsteflickor dränkte sig och nu går igen, och till höger ligger minnesmonumentet över Axel von Fersen, kärt tillhåll för ”Den grå damen”, Axels syster Sofie von Fersen som lät resa monumentet efter sin brors brutala dödsfall och bara visar sig när någon på slottet ska dö. Solen strålar från klarblå himmel och ändå tycks det vila en skugga över Löfstad slott när vi glider förbi körförbudsskylten och svänger upp på slottsgården.

Museiintendenten och samordnaren Maria Nordeman och museiassistenten Annika Karlsson tar emot och visar oss in genom den mittersta av de tre stora slottsportarna. Vi mjukstartar i källaren, som användes som gigantiskt kylskåp när slottet uppfördes som nätt morgongåva från fältmarskalk Axel Lillie till sin käresta Christina Mörner. Måhända hade han lite dåligt samvete för att han var ute och krigade med Gustav II Adolf i Preussen, Polen och Pommern i 30-åriga kriget Det tog just 30 år att slutföra bygget av slottet, som stod färdigt 1660, bara några år innan både Christina och Axel gick bort.

– Slottet gick i arv inom samma familj ända sedan uppförandet och blev aldrig sålt. Eftersom den sista ägaren, Emilie Piper, som avled 1926, och hennes syster, som avled 14 år senare, saknade arvingar testamenterades inventarierna till Östergötlands museum och slottet tillföll Riddarhuset. Det var systrarnas uttryckliga önskan att slottet skulle öppnas och göras tillgängligt för allmänheten, berättar Maria Nordeman.

Sedan dess har Löfstad slott bevarats inpå minsta korsstygn efter Emilie Piper. Annika Karlsson hävdar att hon till och med kan förnimma hennes säng, hennes möbler, allting är där. Ibland kan vi känna doften av hennes parfym. Kanske är det just därför som gengångarna känner sig så hemma här.

– Det sägs att det började spöka här i slutet av 1700-talet. Det mest kända spöket är byggherrens hustru, Christina Mörner. Hon går under öknamnet ”Lilliekärringa” och kännetecknas av skramlande med nycklar, frasande kjolar, och hon ser till att alla dörrar och portar är stängda och alla ljus är släckta, säger Maria Nordeman.

Syftet med spökhistorierna var från början att skrämma upp pigorna så att de skulle sköta sina sysslor. Det gjorde nämligen inte Kajsa Jönsdotter en kall januarinatt 1750 när hon gick upp mitt i natten för att hämta ett par vantar i linneskåpet. Dessvärre märkte hon inte att hon tappade en bit glöd på trägolvet. En timme senare vaknade hon av att folk skrek ”Löfstad brinner!” Man lyckades rädda bland annat några vävda tapeter från tidigt 1600-tal – vilket kostade tre människor livet – men annars brann det mesta som var brännbart ner till grunden.

– Redan dagen därpå gick Kajsa Jönsdotter ner till Lövstasjön och dränkte sig för att hon inte kunde leva med skulden. Mörka höstkvällar kan man höra henne när hon går nere vid sjön och gråter i förtvivlan över vad hon ställt till med. Och vid flera tillfällen har bussar stannat på vägen här nedanför för att de tycker sig ha sett någon springa över vägen. Men när de gått ut och tittat har det inte funnits någon där, berättar Maria Nordeman med spöklik inlevelse.

– Vi får se om ni kan sova i kväll, tillägger hon med ett hjärtligt skratt, väl medveten om att vi ska övernatta på spökslottet Husby säteri.

Löfstad slott har man arrangerat olika typer av spökvandringar sedan 80-talet, framför allt under vinterhalvåret ”när det är mörkt och kusligt”, i första hand riktat till barn men inte sällan är det de medföljande föräldrarna som berörs mest av de historier som guiderna berättar under vandringen genom smala prång och kylslagna trappuppgångar, över knarrande golv med en flämtande låga från guidens lykta som enda ledljus.

Krävs det en viss inställning för att känna av spökenas närvaro?

– Det tror jag säkert. En person som var här och som är övertygad om att det finns något här sa till mig, som inte upplevt något, att jag sitter i en bubbla och därför inte är mottaglig, säger Maria och skrattar.

– Men jag tycker att det är jättekul att berätta slottets spökhistorier, och det är spännande att många upplever saker här. Det är olika mycket aktivitet olika kvällar. Annika Karlsson till exempel.

– Ja, men nu är det längesen sist.

Vad är det du upplevt?

– Jag har en lång lista hemma... Jag har sett skepnader vid några tillfällen, men framför allt är det oförklarliga ljud.

En trappa upp ligger Löfstad slotts mest kända punkt, den legendomsusade blodfläcken som är omöjlig att skura bort, under mattan i spökrummet, nummer 13. Maria knackar på dörren innan hon öppnar den och ber oss stiga in. Ett fantastisk fint hörnrum med söderläge, hemtrevligt inrett med en stor klargrön kakelugn. Sängen är bäddad och plankgolvet är rustikt, gråsåpat. Annika viker undan mattan och nickar.

– Här är den.

Framför oss på golvet uppenbarar sig en kanske tre kvadratdecimeter stor lätt tonad fläck. Formen påminner om Gotlands. Det skulle i praktiken lika gärna kunna vara en rejäl rödvinsfläck, vilket det naturligtvis inte är.

– Enligt historien var det två män som duellerade om en ung kvinna nere i parken. Den ene blev dödligt sårad så man bar upp honom hit. Just innan han dog sa han att denna blodfläck kommer aldrig att gå bort. Vi skrubbar och vi skrubbar men den går inte bort.

Att karva bort en bit av fläcken och skicka till Sveriges kriminaltekniska laboratorium en timme bort, i Linköping, har aldrig varit aktuellt, och kommer nog inte att bli. Legenden får leva vidare. Under 1800-talet var spökerierna så intensiva i rummet att man helt sonika spikade igen det. Det var ändå ingen som vågade sätta sin fot där. Senare användes det som bagagerum. Spökerierna i rummet är flera. Ett skrapande ljud som om någon drar kistor över golvet, garderobsdörrar som flyger upp, en person i tjänstefolksuniform har setts sitta vid spelbordet, och en gestalt har nattetid setts stå och putsa vapen där det tidigare stod ett vapenskåp.

– När man skulle tapetsera om här satte man upp tapeterna tre gånger om, men varje gång låg tapeterna nedrivna på golvet morgonen därpå. Man konstaterade att det måste vara spökena som inte gillade tapeten och rev ner dem, så man fick måla väggen i stället säger Annika.

Förutom Sofie von Fersen, Kajsa Jönsdotter och Emilie Piper är det Axel Lillie som är flitigast när det gäller spökandet. Den sistnämnde känns igen på sitt haltande steg och taktfasta klampande eftersom en krigsskada tvingade honom att amputera benet så att han fick träben.

Intresset kring att övernatta på slottet är stort, men säkerhetsbestämmelserna och det faktum att det är ett museum gör det omöjligt. Annika Karlsson tillhör det fåtal som övernattat här i modern tid.

– Jag satt vaken på en stol hela natten. Jag varken såg eller hörde någonting, men det var väldigt rogivande.

Vi tar det med oss, knallar genom den pampiga paradvåningen, tackar för oss och rullar söderut mot Husby säteri för att träffa Iréne och Fredrik Wastesson. Blotta åsynen av Curt Philip Carl von Schwerins skapelse från år 1795 gör att spökradarn kickar igång. En gigantisk gräsmatta med ovalformad uppfart och tre våningar stenslott à 1 800 kvadrat med gott om plats för både herrskap, tjänstefolk och gäster. Och gastar.

– Det händer ju saker, sedan om det är spöken eller andar törs jag inte svara på. Själv känner jag inte av någonting, men vi har både gäster och nära anhöriga som sett och hört oförklarliga saker genom åren.

Folk som ser människor här som garanterat inte finns. Gäster som sover i någon slottssvit och undrar varför städerskan drar igång dammsugaren klockan tre på natten, trots att vi inte har någon städerska som jobbar så dags, säger Fredrik, som är uppvuxen på slottet och har jobbat här de senaste 20 åren.

Iréne däremot har viss spökkänsla.

– Jag ser inget och hör inget, men jag känner mig iakttagen när jag är ensam här på kvällarna och ska gå runt och släcka och stänga överallt. Jag försöker att tänka på att det är vänliga själar och goda andar som är här i huset. Speciellt grevinnan Matilda Christina Hagberg, om det nu är hon, var en väldigt omtyckt person. Det försöker jag tänka på. Det blir lätt att man jagar upp sig lite. Fantasin drar iväg. Men många som kommer hit återger samma känsla: ställer man sig på ett visst ställe blir det plötsligt kallt, och på ett annat ställe kan det vara tungt att andas.

Sedan Iréne och Fredrik köpte Husby säteri 1 mars 2012 har säteriet fått nytt liv. Nu arrangeras bröllop, fester, maskerader, konferenser, julbord, jakt och fiske året runt. Det mesta som hamnar på tallriken kommer från slottets ägor i form av kronhjort, dovhjort, älg och vildsvin, och man har en lokal leverantör av fisk. Marknadsföringen sköter spökena.

En gång var kändismediumet Pehr Trollsveden, som håller diplomkurser i medial utveckling (för 15 000 kr...) och som synts i tv-programmet ”Livet från andra sidan”, på besök och höll en mediumkväll.

– De åt en liten buffé sedan gick runt här. Efteråt var det en äldre dam som kom fram och sa att bad att få prata med mig, säger Iréne.

– Hon berättade att hon haft en kvinna som gått bakom henne hela kvällen och varit på henne om att hon var jätteorolig över vårt värmeskåp i köket. Vi hade precis installerat ett knappt använt begagnat. Två dagar senare blev det kortslutning i värmeskåpet.

Dagen efter att vi är på besök ska ”Det okända” från TV4 komma att inta Husby säteri med sitt entourage för att sätta upp värmekameror och rörelsedetektorer i jakten på oförklarliga energier. Iréne har några färska spökhistorier på lager.

– Förra året var en flygvärdinna här med sin kille som var mäklare. Ett ungt par i 30-årsåldern, och hon hade förmågan att se spöken. Hon ville inte gå in i rum nummer 3, för hon kände att det var obehagligt. När vi stod utanför rummet och tittade åt höger – längst bort i korridoren är det ett sällskapsrum– vände hon bort blicken för att hon kände så starkt att det satt spöken i soffan. ”Jag törs inte titta”, sa hon, berättar Iréne och fortsätter.

– Vi hade ett par som var här för att planera sitt bröllop i somras, och bruden visade sig vara väldigt känslig för spöken. När vi gick förbi rum nummer 3 snubblade hon helt oförklarligt. Hon frågade mig sedan om jag sett att någon fällt snavben på henne. Det såg ju väldigt konstigt ut när det hände, men jag såg inte vem som gjorde det. Hon ville egentligen inte prata om det, men hon kunde inte stänga av, som det heter.

Vi går en runda på slottet. Iréne och Fredrik gör ett undantag och låter oss sova i varsin svit. Men först intar vi en fantastisk middag i salongen. Vilt från ägorna och importerat vin från Cote de Rhône med egen etikett. Juninatten är ljum och ljus och vi insuper den med avecen på terrassen till Iréne och Fredriks hus bara några hundra meter från slottet. Utsikten över Slätbakens mörka vatten är magnifik.

– Man skulle kunna åka runt en hel semester i Östergötland och ha det hur bra som helst, i stället för att åka till Thailand eller Västindien med all den stress och långa restider som det innebär. Man skulle få en hel del här för samma pengar, konstaterar Fredrik.

Det börjar bli sent. Innan vi bryter upp frågar jag Fredrik om han verkligen aldrig varit med om något skumt under uppväxten och alla år på slottet?

– Det var en gång i biljardrummet, som ligger bredvid sällskapsrummet på tredje våningen. Vi hade spelat biljard på kvällen och lagt upp bollarna i triangeln innan vi gick och la oss, men på morgonen var bollarna utspridda över hela bordet. Sedan var det en gång på 80-talet när jag fortfarande bodde hemma. Jag skulle gå hem och lägga mig när jag såg någon som sprang förbi i ett av fönstren. Ingen var hemma så min första tanke var att det var en inbrottstjuv, men alla dörrar var låsta och vi hade galler för alla fönster på bottenvåningen. Men när jag gick runt och tittade fanns ingen där. Och en gång när jag var lite yngre och hemma själv vaknade jag en natt av att någon gick med träskor på tredje våningen, men jag hittade ingen vettig förklaring den gången heller. Jag önskar att jag kunde få träffa greven och fråga greven vad han tycker om att vi förvaltar det här kulturarvet, säger han och avfyrar ett spöklikt bullrande skratt som dör ut i sommarnatten.

Iréne kryddar på:

– Ska ni sova i var sitt rum? Det skulle nog inte jag göra om jag vore er. Vem ska sova i trean?

En perfekt uppvärmning inför vår promenad tillbaka till slottet. Mörka moln har tornat upp sig vid horisonten. Vi skyndar på våra steg. Husby säteri ligger i dvala. Fönstren gapar som svarta hål i den dunkelt gråaktiga fasaden. En vindpust ruskar om i trädens bladverk och sveper in när vi öppnar den tunga slottsporten. Av brandsäkerhetsskäl låser man aldrig porten när man har nattgäster. Denna natt är vi två, officiellt. Jag tittar på klockan och den visar 00.17. Stegen känns liksom lite tyngre än förut uppför den breda stentrappan. Det måste vara vinet. Den stockholmsbördige fotografen frågar med illa dolt obehag om vi inte ska dela rum, trots allt. Men får nej. Efter den föregående nattens sömnlöshet på grund av högljudda snarkningar tillbringar jag mer än gärna en natt i rum nummer 3, med eller utan greve Carl Philip von Schwerins gengångare.

Jag släcker lampan och kryper ner mellan de nymanglade lakanen. Dagens spökhistorier ligger som ett lätt trycka obehag över bröstet. Tänk om det finns någon här i rummet, eller kanske flera stycken, som står här framför mig just nu och gör sitt yttersta för att skrämma skiten ur mig, men som jag varken kan känna, höra eller se. Jag sover gott genom hela natten. Inga snarkningar som stör, jämranden, steg eller kedjerassel. Jag vaknar utsövd och går ner till frukosten där Fredrik och Iréne väntar tillsammans med slottets fotograf och event planner, Yvonne Bäckstedt. Hon besitter förmågan.

– Jag har inte sett något, men känner en närvaro och att jag ofta är iakttagen.

Så berättar hon om den lettiska tjänsteflickan som jobbade där och ”umgicks” mycket med greve Carl Philip von Schwerins spöke under sin tid på slottet. När hon kom tillbaka och hälsade på några år senare visade det sig att hennes blivande man var en exakt kopia av greven.

Det blir en perfekt, lagom lättsmält avslutning på vår spökresa genom Östergötland. Vi lämnar det K-märkta slottet bakom oss väl medvetna om att vi bara fått ett litet smakprov på de paranormala aktiviteter som pågår på slott och herrgårdar runt om i regionen. Till nästa gång hoppas vi ha utvecklat förmågan. Man kanske skulle ta och slå mäster Trollsveden en signal, trots allt.



Text: Albin Wiberg
Foto: Johnny Franzén

 

Artikeln Spökresan i Östergötland, när klockan slagit tolv finns att läsa i sin helhet i Magasin Visit Östergötland, läs magasinet online.

Mörka och mystiska Östergötland

Det mörka och mystiska finns runt om oss och här visar sig Östergötland från sin allra kusligaste sida. Vi har letat fram de bästa nervkittlande historierna och de kusligaste aktiviteterna. Vi vill inte skrämma bort dig… bara nästan…

Se filmerna om mörka och mystiska Östergötland på Youtube

Fler slott i Östergötland, med och utan spöken

{{favourites.count()}}