Hoppa till innehållet
Hoppa till sidfoten

Runt Sommen

Äventyret börjar tidigare än planerat. Redan i vackra Valdemarsvik, i vägrenen 200 meter från utfarten till E22:an för att vara mer exakt ger Mr Harley Davidson heritage softail årsmodell 1991 ifrån sig ett par explosionsartade hostningar och tvärdör sedan. Allt slocknar: lysen, tändning och mer än något annat hoppet om en problemfri tur genom Östergötlands försommargrönskande landskap, med utforskande av besöksnäringarna kring sjön Sommen som den tindrande stjärnan i det hela. Med en tvåa i Obligatorisk teknik och ett par soppatorskar på land och hav som enda motorrelaterade meriter att luta mig mot gör jag några tafatta försök att vrida på och av tändningen, vicka lite på tändstiften, och be till Gud, men inget hjälper.

Jag ringer min käre far, som tipsar om att kolla batteriet. Jag ringer min brors mc-frälste vän, som tipsar om att kolla batteriet. Jag ringer den lokala mcklubben Hot Iron MC, som ger mig numret till mästermekanikern ”Nutte”, som visar sig vara fullt upptagen med att få igång en traktor i Ringarum, men som tipsar om att kolla batteriet.

Trots detta trillar poletten av någon outgrundlig anledning inte ner. Det är inte förrän en stund senare när jag just är i färd med att ringa försäkringsbolaget följt av bärgningskåren när jag bestämmer mig för att jag kanske trots allt skulle ta och kolla batteriet. Jag skruvar bort sadeln och hinner knappt nudda skruven som ska hålla laddningssladden på plats innan tändningen börjar lysa grönt. Gud hör bön! Samtidigt plingar det till i mobilen. Fotografen meddelar att han inte tänker åka bakpå, som planerat sedan ett halvår tillbaka, eftersom han ”glömt långbyxor”, och i stället ämnar sänka sig till att köra en följebil.

Jag rullar ut på E22:an söderut med destination Sommenbygd. Den försommarljumma eftermiddagen och det taktfasta mullret från 1340 kubik motor utgör en perfekt kuliss för en tur på ringlande, sällan körda, mc-vägar förbi Holmbo, Falerum, Åtvidaberg, Kisa och Österbymo innan jag når mitt mål för dagen; Solviken hostel & konferens. Det nyrenoverade vandrarhemmet ligger på en idyllisk halvö i sydvästra delen av sjön Sommen. Vattnet ligger spegelblankt. Allting är tyst sånär som på några fåglar som kvittrar och jagar varandra tätt över vattenytan. Här kan man andas, varva ner, ta in. Solvikens nya ägare sedan några år tillbaka, Peter Sterne – som driver Solviken och Torpöns färjeläge tillsammans med Annika Bergman och Jörgen Martinsson – har haft vänligheten att ordna två separata rum, eftersom den bilburna hälften av oss har för vana att dra väldigt stora stockar i sömnen, oavbrutet. Nycklarna sitter i låset. Förtroendet är totalt. Vi korsar landskapsgränsen och äter en sen middag i Tranås. Tillbaka på Solviken slocknar vi per omgående i nybäddade sängar.

Nästa dag börjar som en sommardag ska, med ett uppfriskande morgondopp. Och en historielektion signerad Peter Sterne i egen hög person.

– Solviken startade 1907 med två systrar som hade matservering inne i Tranås och ville öppna ett pensionat. De valde mellan Hätte udde inne i Tranås och Solvikens udde här ute, och som ni förstår valde de Solviken. Så de byggde den magnifika kåken här ute, säger han och syftar på den vackra trävillan bara ett stenkast bort. Sedan drev de pensionatverksamhet här i 50 år tillsammans med sina efterföljande släktingar. Systrarna var väldigt olika. Den ena var sträng, fostrande och militärisk, så hon hade hand om inköp, personal och kök, den andra var varm och välkomnande, så hon hade hand om gästerna och administrationen. Eftersom vi befinner oss i en väldigt kyrklig bygd fick de smeknamnen ”Lag” och ”Evangelium”, haha.

Redan första året ökade man antalet gästnätter med 963 procent. En hel del av dem är motorcykelentusiaster.

Redan första säsongen Peter, Annika och Jörgen drev det renoverade vandrarhemmet, efter att det varit behandlingshem och slitet vandrarhem i sammanlagt 55 år, lyckades de öka antalet gästnätter med 963 procent! En hel del av dem är motorcykelentusiaster som kommer för att puttra fram på de sparsamt trafikerade, slingriga vägarna. Bakom framgången ligger bland annat olika samarbeten. En tuff uppgift, men varumärket Sommenbygd har utan tvekan potential att bli ett av de stora namnen i Östergötland, tack vare kompetenta entreprenörer och lite flyt med de naturliga förutsättningarna.

– Vi har naturen, tyggheten, lugnet, orördheten, men det är det ju många som säljer på runt om i Sverige. Det vi verkligen har är småskalighet. Vi har inte de stora turistmagneterna som Astrid Lindgrens Värld eller Kolmården, men vi är många små, vilket gör att man lätt kan tillbringa en vecka eller två här och bara upptäcka närmiljön. Så är det. Och just det har vi kommit för att uppleva och upptäcka, även om vi bara kommer att skrapa på ytan. Vi tackar för oss och jag kränger på mig skinnstället, lägger i ettan och rullar i väg upp till det som lokalt kallas Stora vägen, tar vänster mot Österbymo och vid macken svänger vi av mot Torpön.

Första fotostoppet blir redan vid Lomsviken, och så fortsätter det under hela vår resa. Vackra vyer, slingrande vägar, naturfenomen och miljöer som bara måste förevigas. Inte undra på att Sommenbygd är ett paradis för vandrare, cyklister och motorcyklister. Torpöns topografi överraskar redan efter någon kilometer. Vägen lutar 45 grader uppåt och löper i 180-graderssvängar, och för tankarna till grekiska Tifnos eller Cinque terre på italienska nordkusten. Med lite rullgrus i innerkurvorna ligger snitthastigheten på 30 kilometer i timmen och pulsen stadigt över 100. När en bilkaravan med gissningsvis nyss anlända från färjan vid Torpöns färjeläge kommer susande blir det riktigt spännande.

Vi hinner med ett kort stopp vid Torpöns färjeläge med Naturum, restaurang, glass och höghöjdsbana. Soliga sommardagar är det fullt med fritidsbåtar i det smala sundet – det finns 3–4 000 fritidsbåtar i Sommen. Färjan Viktoria, som förbinder Torpön med fastlandet, löper längs en lina mellan de två färjelägena. Kapaciteten är runt tio fordon, och historien bakom är värd att berättas. För drygt 20 år sedan bestämde Vägverket att färjetrafiken skulle läggas ner, men det tiotal familjer som då levde på Torpön kände att detta var dödsstöten för en redan hotad bygd, så för att skapa lite framtidstro och arbetstillfällen köpte de färjan och började sälja lite kaffe och glass i en barack. I dag sysselsätter färjeläget med kringverksamheter runt 60 personer och lockar över 100 000 besökare per år. Vi hinner med nöd och näppe med Viktoria och fortsätter på fantastiska vägar som löper längs Sommens vatten söderut, förbi Sättarsbo, Somvik, Sjöbo, och Malexander. Man sänker liksom per automatik hastigheten för att resan ska vara lite längre, och hoppas nästan på en soppatorsk eller att den där skruven ska lossna igen.

Hotell Sommarhagen

Malexander visar sig lite otippat vara ett ”happening place” med hotell och restaurang Fem rum och kök, och HönsaLottas, där du kan campa, äta, fika, fiska och hyra kanot. Vi rullar förbi och tar vänster mot Hotel Sommarhagen; en grönskande svensk sommaridyll fullmatad med historia. Prästgården byggdes år 1592 och har byggts om och till ett flertal gånger sedan dess, senast med ett annex med sex stycken hotellrum. Vi stövlar in. Det är ett par timmar till lunchserveringen drar igång och personalen är på ingång. Ägaren sedan drygt tio år tillbaka, Marianne Van den Broeck, är inte på plats, men vi får ändå en exklusiv visning av några av rummen på huvudbyggnadens övervåning. De är som tagna ur en Jane Austen-roman. Mönstrade tapeter, manglade lakan, milda sommardofter, ja, till och med det mjuka solljus som silas genom de spröjsade fönstren och faller på det vackra brädgolvet bär ett romantiskt skimmer. Tvärs över gårdsplanen ligger Tiondeboden som byggdes redan på 1700-talet, och till höger de väldiga lindarna Giovanni och Ruth, planterade 1883 respektive 1888. Vi lämnar lite klokare och kör genom det böljande landskapet vidare ut på den asfalterade vägen i riktning söderut mot Svalsjö.

I ett vägskäl ligger en gammal lanthandel med en angränsande förrådsbyggnad. En man med en cykel och en kopplad hund är just på väg att ge sig iväg på en tur när vi svänger in på den gruslagda parkeringen och förhör oss om vi kommit rätt, om detta är Pers mekaniska kabinett? Det visar sig att mannen är självaste Per Helldorff – en korsning mellan Uppfinnar-Jocke och den oefterhärmlige artisten Robert Broberg – som utan snack pausar hundrastningen och bjuder på en exklusiv visning av kabinett, galleri och butik.

– Här har du kabinettet, och här i den gamla lanthandeln har vi kafé på sommaren och affären med lite shabby chicgrejer. Huset byggdes 1895 som handelshus, vilket var helt unikt på den tiden, och affären stängde 1968, med fullt varulager. Sedan stod det så i 42 år.

Orört?
– Ja, de vi köpte av hann med att sälja av en del, men det fanns en hel del kvar när vi tog över. Det var som ett törnrosaslott. Vi skulle kunna fixa upp det och måla allt vitt och fräscht och fint, men vi har bestämt oss för att bevara golvet från 50-talet och väggmålning och hyllor i original från 1895. Sedan har vi ett sortiment som vi tycker passar. Det ska inte vara romantiskt och puttigt, så vi säljer inte hemmagjorda karameller och sånt där, utan vi har lite väskor och böcker och hantverk som vi tycker är riktigt bra. Det mekaniska kabinettet är en historia för sig. En underhållande sådan. Snillrika, underfundiga och smått fantastiska trämanicker med vevar, melodier, dolda budskap och överraskningar.

– Löser man ett årskort för 30 spänn så får man komma hit och veva så mycket man vill. Och Per vevar.

– Man blir lycklig här på något vis, säger han och vevar lite till.

– Det är väl en betingad reflex. Vissa säger att de inte är intresserade av gamla mopedmotorer och motorcyklar, men det här är mer lättillgängligt även för dem som inte är alls intresserade av teknik. Vi har som garanti att man får pengarna tillbaka om man inte garvar här inne, och än så länge har vi inte behövt betala tillbaka en enda krona. För det mesta är jag i verkstaden och jobbar och Anna är i affären, så man får klara sig själv här inne. Gå runt och veva på saker och så får man se vad som händer. Vi vevar oss runt ett varv. Det har blivit eftermiddag och dags att ge sig av. Innan jag tar på mig hjälmen frågar jag Per vad han tycker är nyckeln till hans framgång.

– Det är ett bra läge, precis lagom avigt. Många som kommer hit och stannar till för att bara köpa en glass blir överraskade över vad som döljer sig här inne. Precis som med Sommen. Vi längtar till Blåvik, Smedstorp, Norra Vi, Tullerum och Asby, trots att vi aldrig satt vår fot där.

 

Text: Albin Wiberg
Foto: Johnny Franzén

 

Artikeln Runt Sommen finns att läsa i sin helhet i Magasin Visit Östergötland, läs magasinet online.

Tips på boende, matställen och aktiviteter runt Sommen

{{favourites.count()}}