Pilgrimsvandring

Pilgrim, en vandring kan vara mycket mer än skavsår och vackra vyer. Man ska göra bot och bättring, slita ont och konfronteras med sina demoner för att vid målet välsignas med någon slags förlåtelse från högre makt. Riktigt så är det emellertid inte, längre. Men pilgrimsvandringen är likafullt en fascinerande, mystisk kvarleva från svunna tider som i allra högsta grad satt sin prägel på Östergötland.

Vi packade bilen och gav oss ut på pilgrimsresa i den heliga Birgittas fotspår från Linköping, via Vreta kloster till Birgittakyrkan i Vadstena. Av det benediktinska nunneklostret i Vreta finns dessvärre bara ruiner kvar, men med god hjälp av den pedagogiska information som finns på plats får man sig en tydlig bild av hur det gamla klostret såg ut, och hur klosterlivet gick till.

Klostret grundades omkring år 1100, och upphörde 1582. Klosterkyrkan står kvar, och sommartid är det riktigt vackert här. Vi rullar vidare mot Vadstena där vi stämt träff med pilgrimsprästen Tomas Wettermark på Pilgrimscentrum. Han vet det mesta som är värt att veta om pilgrimsmål och pilgrimsvandringar.

– Gör man en historisk tillbakablick så kan man väl säga att motiven för vandringarna åtminstone delvis har växlat. På den heliga Birgittas tid (1303–1373) då pilgrimsvandringar redan var en gammal företeelse handlade motiven ibland, men inte bara, om att göra en botvandring. Man hade gjort något som inte var bra helt enkelt, och då ville man gottgöra till exempel genom en fysisk ansträngning, som att gå till Vadstena. På den tiden kunde man faktiskt till och med tilldömas det straffet, förklarar Tomas Wettermark.

– Men naturligtvis var motiven då i stort sett de samma som i dag; upptäckarlust, tid för tanke och bön, samt glädjen att nå målet. I dag är läget tack och lov ett helt annat. Visst finns det fortfarande de som ger sig ut på en pilgrimsvandring för att råda bot och bättring och rannsaka sig själva på grund av något dumt de gjort, men för de allra flesta är det en kombination av spirituell upplevelse och fysisk ansträngning.


Kan även låt säga en lätt överviktig ateist i 40-årsåldern som vill se sig om i Östergötland också ha behållning av en pilgrimsvandring?

– Absolut. Enligt min mening är alla människor pilgrimer. Det vill säga, på väg. Och under en vandring, oavsett syfte, så tar du hjälp av det du möter på vägen. En vacker vy över Bråviken, Vättern, eller ett böljande fält. Det är klart att det inte bara är vackert fotografiskt, utan vittnar om att det finns en skaparkraft, någon sorts källa till liv som man förundras över och gläds åt. Likadant om det är något man möter på vägen som är fult och som man vill vara med och göra vackrare. Det väcks någon slags kallelser eller uppdrag i människan när man börjar reflektera över hur det ser ut här egentligen. Alla människor är pilgrimer. Det vill säga, på väg.

Krävs det några förkunskaper eller särskilda förberedelser om man vill få ut det lilla extra ur vandringen?

– En pilgrimsvandring handlar om att lära sig längs vägen, men det är klart om man ska ge sig ut på en fotvandring kan man förbereda sig genom att läsa på om vägen man ska vandra, kanske någon skildring av hur någon tidigare pilgrimsvandrare tänkt. Sedan bör man förbereda sig rent utrustningsmässigt med ett par skor som inte är helt nya och en ryggsäck som sitter något sånär hyfsat på ryggen. Och packa lätt.

I Östergötland finns två väl underhållna pilgrimsleder med Vadstena klosterkyrka, med den heliga Birgittas relikskrin, som huvudmål. Den mest kända är Klosterleden, som börjar vid Krokeks kloster och går via Norrköping till de före detta klostren i Söderköping, Askeby kloster, Linköpings domkyrka och konvent, Vreta kloster, klosterruinerna i Skänninge, till Vadstena klosterkyrka.

Den fortsätter sedan vidare till Heliga Hjärtas kloster i Borghamn och Alvastra kloster i Omberg, för den som så önskar. Totalt är leden cirka 250 kilometer lång. Vanligast är att folk vandrar sträckan mellan Linköping och Vadstena (cirka 75 km), som tar tre till fyra dagar att gå, eller Alvastra och Vadstena – en sträcka på cirka fyra mil, som tar två, tre dagar i lugnt tempo. Övernattning sker i församlingshem eller vandrarhem på vägen. Den andra leden, Birgittaleden (78 km), invigdes av Pilgrimscentrum så sent som under Kristihimmelsfärdshelgen 2011, och knyter samman flera viktiga platser i den heliga Birgittas liv. Den startar vid Linköping domkyrka och fortsätter till Vreta kloster och vidare längs Göta kanal till Borensberg, Birgittas udde, Ulvåsa, Ekebyborna, Motala, och Västra stenby med Birgittakällan, innan man når slutmålet Vadstena klosterkyrka. Låter det mastigt? Du kan vara lugn. Det finns inga som helst krav på att man ska gå en hel led för att klassas som pilgrim.

– Nej, nej, varje plats är ett mål, försäkrar Tomas Wettermark.

Varje år anländer omkring fem tusen vandrande pilgrimer till Vadstena. Antalet pilgrimer som väljer andra transportmedel för att besöka Vadstena, Klosterkyrkan och Pilgrimscentrum är runt 400 000 stycken per år. Utanför Pilgrimscentrums entré står en bunt med ett 20-tal välanvända vandringskäppar kvarlämnade av tidigare pilgrimsvandrare.

Vi knallar vidare ner till Klosterkyrkan bara ett hundratal meter ner mot Vätterns strand. Kyrkan invigdes år 1430, och dess arkitektur och utseende kommer, enligt den heliga Birgitta, från noggranna angivelser från Jesus Kristus i egen hög person, förmedlade till Birgitta via uppenbarelser – bland annat lär han ha framfört att kyrkan inte skulle ha några väggmålningar förutom de som föreställde hans lidande och mindre om hans heliga. Den enorma kyrkan innehåller en hel del historiskt viktiga ting. Först och främst pilgrimsmålet den heliga Birgittas relikskrin, som skyddas med pansarglas. Efter sin död, 1373, bars den heliga Birgittas kvarlevor i procession i en träkista från Rom till Vadstena. En pilgrimsvandring som heter duga.

Skrinet är heligt, liksom kistan det bars i, eftersom de varit i kontakt med Birgitta Birgersdotter, som helgonförklarades av påven Bonifatius IX, 1391. År 1999 upphöjdes hon till skyddshelgon för Europa. Mitt i kyrkogången ligger Gustav Vasas näst yngste son, hertig Magnus av Östergötland, begravd i en sten infattad blykista ovan mark, eftersom hertigen enligt sägnen var rädd för småkryp. På väggen bredvid ingången hänger biskop emeritus Martin Lönnebos pärlprydda frälsarkrans på en krok. Klosterkyrkan får många besökare från Tyskland och Italien, och även en hel del danskar och norrmän. Detsamma gäller för Sancta Birgitta Klostermuseum, som ligger bara 50 meter från klosterkyrkan i det gamla kungapalatset.

– Klostermuseet är en del av pilgrimsmålet Vadstena, så de flesta pilgrimer som besöker klosterkyrkan kommer även till oss, berättar Markus Lindberg, museichef. Museet är nyrenoverat och den andra våningen inrymmer bland annat 59 stycken celler som huserade lika många nunnor som avgett nunnelöftena om att leva resten av sina liv i kyskhet, lydnad och fattigdom.

Vi traskar vidare till vårt enkla nattkvarter. På frukosten på Pilgrimscentrum efter en god natts sömn träffar vi Tomas Wettermark. Det pågår nämligen en pilgrimskurs med ett 20-tal deltagare. Jag kan inte låta bli att ställa ett par frågor som gnagt i mig.

Om jag ger mig ut på pilgrimsvandring för att få en spirituell upplevelse, men allt jag kan tänka på är fotbollsmatchen i torsdags. Finns det något knep för att komma på rätt spår?

– Ja, det gör det. Vi har förslag på olika bönböcker, och vi har en guidebok till Klosterleden och ett litet häfte till Birgittaleden där det finns förslag på hur man kan tillbringa också tankelivet under dessa dagar. En diktbok kan också fylla på med meditationsmaterial under vägen. Men oftast är det nog så att vägen i sig uppenbarar saker för en. Det kommer upp en massa goda tanker i huvudet eller i hjärtat och man börjar bearbeta saker och upptäcker att det pågår en väldigt bra dialog inom en. Man börjar ofta vandringen som en fysisk ansträngning, men det slutar med att man funnit sig själv, eller att man rentav funnit Gud.

Okej, och när man uppfyllts av allt det här, hur bearbetar man upplevelsen?

– När vi går i grupp, och det gör vi rätt så ofta, finns det oftast en präst eller diakon med som har tystnadsplikt och som man kan dryfta sina tankar med. Om vi är ute på flera dagars vandring har vi något som vi kallar för delande, då alla som vill får vara med och berätta vad dagen inneburit för dem. 

Har pilgrimsvandringen moderniserats alls under de tusentals år fenomenet förekommit, eller är det samma vägar med samma mål?

– Haha, ja, både jag och nej. Man kan väl säga att de yttre och inre betingelserna att längta efter att ge sig ut och gå i sina fäders och mödrars fotspår och göra som alla andra gjort i alla tider på vägar som andra har gått och komma till de här målen, det är viktiga saker för många av oss än i dag. Vi tackar så mycket för oss och rullar hemåt. I bilen infinner sig ett egendomligt lugn. Kalla det upplysning, kalla det insikt, kalla det peace of mind.

 

Digital karta över pilgrimsleder i Östergötland


Text: Albin Wiberg
Foto: Johnny Franzén


Artikeln Pilgrimsvandring finns att läsa i sin helhet i Magasin Visit Östergötland, läs magasinet online.

Tips på boende, matställen och aktiviteter i Heliga Birgittas fotspår