Hoppa till innehållet
Hoppa till sidfoten

Oslagbara Omberg

En trakt att upptäcka. Ett äventyr att älska. De flesta av oss har sett det. Genom bilrutan. Från E4:an till vänster på väg österut, eller till höger på väg västerut. Med all säkerhet har du medvetet eller omedvetet för en stund vilat ögonen på själva berget där det ligger likt en 262,8 meter hög skogsbeklädd utbuktning i jordskorpan. Om du varit uppmärksam kan du mycket väl ha siktat både prutgås, sumphöna, och gluttsnäppa, och måhända hört skrikörnars, skräntärnors och sällsynta blåkråkors karaktäristiska kallanden. Bara någon kilometer från vägkanten ligger nämligen en av Nordeuropas förnämsta fågelsjöar: Tåkern, 44 kvadratkilometer poolparadis för fåglar med gott om plats för både målmedvetna flockar och planlösa ensamvargar.

Östergötland är på så många sätt och håll ett best of Sverige i koncentrat. Omberg är ett lysande bevis på detta. Trakten kring berget är en historisk skattkarta. Här ligger en fornborg, en stenåldersträskby, en medeltida by, hällristningar, galgbacke, en kyrkogård med begravda ryska krigsfångar och mycket, mycket mer. Vi mjukstartar med att rulla genom det grönskande landskapet vid Vätterns strand och checkar in på Ombergs turisthotell. Receptionen förflyttar besökaren till början av det förra seklet. Knastrig 20-talsmusik fortplantar sig ut i matsalen som så här dags är fylld av ett milt försommarljus. Snart går solen ner bakom berget och kastar sin långa skugga över slätten nedanför. Men först väntar ett svindlande äventyr.

Vägen från Ombergs turisthotell vid bergets fot upp till STF:s idylliskt belägna Stocklycke vandrarhem, med anor från 1825, letar sig upp längs bergets sida och är bedårande vacker. Vi möts av ett stort, varmt leende tillhörande äventyrsguiden Linda Staaf, som driver Vätternevent & C:o. I en liten stuga har hon allt du behöver för att utforska Ekopark Omberg från ovan via en så kallad zipline eller höghöjdsbana; störtkruka, sele och ett par slitstarka handskar.

– Säkerheten är a och o i vår verksamhet. Det är kanske inte några hisnande höjder vi ska upp på, men gör du inte som jag säger kan du råka riktigt illa ut, förklarar Linda utan ett uns av varken ironi eller skämtsam jargong i rösten. Vi börjar traska uppför en brant skogsstig. Andhämtningen blir ansträngd per omgående, och frågorna korta.

Är du äventyrsknarkare?
– Då måste jag fråga: Vad är äventyr?

Adrenalinkickar?
– Haha, jag slog faktiskt upp ordet och det stod att äventyr är när man ger sig ut på någonting som man inte gjort tidigare och som man inte är van vid. Man vet inte hur det ska sluta, och det är ofta förenat med fara för liv och hälsa. Det innebär alltså en risk. Vi hette Äventyrsbanor tidigare, men jag kan inte ha ett företag som heter det. Upplevelse är en helt annan sak.

– Jag brukar säga att jag kanske inte är en adrenalinjunkie, men en junkie för naturupplevelser.

Just en sådan väntar oss ett tiotal meter upp i luften. Vi klättrar upp på en plattform. Linda instruerar mig, hakar fast sig i vajern som spänner mellan två bastanta bokträd, kliver ut i luften och försvinner iväg med ett vinande ljud. Min tur. Hur var det nu, vilken hand var det man skulle hålla på haken? Jag chansar och kliver ut. Ett ögonblicks fall och sedan fångas jag upp av vajern och selen, och åker i ganska hög hastighet, tio meter över marken, mot nästa plattform. Det känns lite svajigt men jag tar emot mig med framåtsträckta ben mot den vadderade trädstammen precis som jag blivit instruerad, gungar till och landar på fötterna. Linda ler godkännande. Vi zippar vidare. Vid nästa plattform blir vi stående.

– Titta! Det är så fint här, säger hon och skådar ut över Ombergs skogsbeklädda sluttningar och bort mot Vätterns djupblå vatten. På våren när det börjar grönska så är det säkert 40 nyanser av grönt här, och på hösten skiftar det i alla färger. Och på vintern när det inte är några löv kvar på träden har man en fantastisk utsikt.

Vi befinner oss ovanför bokkronorna, eller i en högt belägen utsiktsficka i det gröngnistrande lövverket snarare. Det känns smått overkligt att stå där i det honungslena solljuset 13 meter upp i luften och lyssna till fåglarnas hysteriska försommarkvitter. Man översköljs av en ödmjukhet inför naturens storslagenhet.

Med frid i sinnet och tom mage tar vi oss ner till Ombergs turisthotell. Det är sju år sedan bröderna Marcus och Jonas Larsson köpte hotellet med hundraåriga anor tillsammans med sina respektive, Pernilla och Linda. Sedan dess har det gått spikrakt uppåt.

– En viktig del i vår framgång är att vi besitter så många kompetenser bland delägarna. Marcus är gastronom och visionär, jag ansvarar för ekonomi och marknadsföring, Linda kan allt om service och Jonas sköter underhållet. Restaurangen utsågs nyligen till Östergötlands allra bästa av ansedda White guide, och servicen håller samma höga nivå som köket. 

Linda Staaf på Ombergs Zipline

Det är med en blandning av andakt och ren och skär hunger vi fattar de monogrammärkta besticken och hugger in på en kulinarisk resa vi sent ska glömma. Vi mjukstartar med en mustig ramlökssoppa med krokett av rökt öring och potatis, följt av confit på Vätternröding, vit sparris från Hjo, löjrom från Vättern och vitlöksmajonnäs. Till detta ett krispigt vitt vin. Varmrätten landar som en minutiöst tillredd skänk från ovan bestående av perfekt stekt oxfilé på rödvinsbrässerad bringa, karamelliserad morot, rostade hasselnötter, rotselleripuré och ramslök, ackompanjerad av ett perfekt balanserat rött vin från Languedoc.

Vi äter under tystnad, fullt fokuserade på den magi våra smaklökar upplever. Därefter tar de syndigt goda desserterna vid. Ja, de är två till antalet. Vi mjukstartar med en mild rabarbersorbet med nybakad sockerkaka, följt av en fantastisk yoghurt- och vaniljpannacotta med pocherade rabarber, vitchokladsmul med smak av lakrits samt en klick lemoncurd. Proppmätta och väldigt, väldigt belåtna vaggar vi uppför den knarrande trappan och stupar i säng.

En riktigt god natts sömn senare sitter vi och kisar ut genom de spröjsade fönstren i den ljusdränkta matsalen. På tallriken framför mig ligger idel lokala delikatesser. Hotellets eget surdegsbröd med handkärnat smör från Löt gårdsmejeri, gräddost från Boxholm, korv från Vaggeryd, gurka och tomat från Assarssons i Varv. Till det ett glas äppelmust från Gränna. Mittemot mig sitter Pernilla Larsson och Åse Theorell, två blytungt vägande faktorer bakom det lyft Omberg med omnejd upplevt inom besöksnäringen på senare tid.

– Vi är ett antal entreprenörer som jobbar med samma kvalitetstänk och då blir det så mycket lättare att samarbeta och hänvisa besökare vidare, så där tycker jag att vi har en väldig styrka. Förutom kvalitet och bredd spelar förstås avstånd en stor roll. Inom 20 minuter har du Vättern, Omberg, Tåkern, Rökstenen, Alvastra klosterruin, Ellen Keys strand, Hästholmen, och bara en halvtimme bort Gränna, Visingsö och Vadstena. Du kanske kommer hit för att bo på Turisthotellet och vandra, men när du väl är här inser du hur mycket det finns att se och göra, och återkommer förhoppningsvis och stannar lite längre nästa gång, förklarar Åse Theorell, som sedan fyra år tillbaka driver Rökstenen besökscentrum, som lockar omkring 25 000 besökare varje år från maj till september. Hon erbjuder dessutom olika aktiviteter och guidningar i området.

– Jag tror att en viktig nyckel till framgång är samarbete snarare än konkurrens, och att man delar med sig. När vi har fullbokat i restaurangen eller om alla rum är uthyrda och någon ringer så hänvisar vi dem alltid vidare till andra restauranger eller boenden i området. Vi vill att så många som möjligt ska komma hit och se hur fint det är här, och hur mycket det finns att göra, konstaterar Pernilla Larsson.

 

Text: Albin Wiberg
Foto: Johnny Franzén

 

Artikeln Oslagbara Omberg finns att läsa i sin helhet i Magasin Visit Östergötland, läs magasinet online.

Tips på boende, matställen och aktiviteter kring Omberg

{{favourites.count()}}